onsdag 10 oktober 2012
Att prata med en fyrtioåring. Den tuffa nöten
Många i min bekantskapskrets är fyrtio-nånting. Eller snarare trettionio. Det finns inga som har så mycket akut och galopperande dödsångest som trettionioåringarna. Att prata med dem om att vår livsstil leder till jordens undergång - tja, det är som att prata med en fjortonåring om att de borde göra läxorna (att prata klimatförändringar med fjortonåringar däremot, det är mycket lättare. Men det får bli ett annat inlägg)
Iallafall: Du står framför den här trettionio-fyrtiosjuåringen som precis ska bokföra sin senaste löprunda i mobilen. Du vill att ni tillsammans ska lära er något nytt som både du och hen och era barn kan ha nytta av i framtiden. Det här är en trettionioåring som du bryr dig om, håller av och i andra lägen brukar kunna prata med. Men hen säger bara argt: "JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DÖDEN! Min kropp håller ju på att förfalla. "
Hen är inte mottaglig. Ska man sluta prata då? Ja, det ska man. Hen blir bara ledsen, du blir bara ledsen. Det här är ett ämne som förstör vänskapsrelationer. Hen kommer inte läsa de där böckerna eller gå de där kurserna med dig. Du kommer att känna dig som den ensammaste och besvärligaste människan på jorden. Bara så du vet.
Prata med de yngre istället. Eller de äldre. Strunta i dem som aktivt håller på att bearbeta livets förgänglighet.
Och låt de gravida vara i fred.
Och de med små bebisar. Den som har en bebis måste få ro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det här är jag. Förutom att jag varken bokför eller löper. Och råkade få två krisen två år för tidigt, så krismässigt är jag nog snarare 42 än 39 nästan 40. Men det räcker inte för att orka börja tänka och förändra aktivt. När kommer jag att orka det?
SvaraRaderaJag tror att du får ta ett område som du orkar fokusera på - och börja där. Tänk växthus, eller cykelreparationer, vattenrening eller vedhuggande. Gör det, som din håg står till - och bli bra på det. Det reducerar faktiskt ångest att göra praktiska förberedelser för något, även om man inte ens med säkerhet kan veta att man kommer behöva kunna det. :-)
SvaraRaderaRent egoistiskt planerar jag hela tiden för överlevnad. Huset med egen brunn och eldstad står ju där och väntar i Hälsingland. Det reducerar min ångest. Men att ta ett större ansvar. Göra något som påverkar fler. Bekvämligheten kan vara en av våra största fiender. Samtidigt som den ju är så ... bekväm.
SvaraRaderaJag har försökt göra något för flera, men det gick inget vidare. Tiden verkar inte vara mogen. Tills planeterna står i rak linje och politikerna skriver under ett och samma dokument och gör något, tja, tills dess får vi väl strunta i biffen. Låta bilen stå. Glömma Thailand.
SvaraRadera...dessutom är ju Hälsingland bästa stället att bo på år 2030. Lagom med regn, ingen torka. Sveg lär vara hett då, har jag hört . Om vi nu kan tro på några förutsägelser.
SvaraRaderaDet verkar mera som att många tänker: Efter oss syndafloden. Och det har dom ju rätt i bokstavligt talat. Så därför skyndar de sig att resa till Thailand. Orättvist om "alla" andra varit där men inte jag när stormen sopar taket av mitt hus.
SvaraRaderaKänner mig väldigt privilegierad med egen stuga i skogen, två föräldrar med skogsfastigheter dit vi kan retirera.
SvaraRaderaNär stan kollapsar.